borntobewilde.blogg.se

Jag har funderat på hur det är att egentligen vara stark. Jag får ofta höra hur stark jag är. Och ja, jag tycker nog att jag är stark. Eller stark? Vad betyder det egentligen? Jag ser det mer som att jag har en bra inställning till livet. Att det som kommer min väg berikar mig på något vis, även om det inte alltid är guld och gröna skogar. Att även efter en mörk regnstorm kommer alltid solen tillbaka, ibland samtidigt och då finns där en regnbåge. Och ni vet vad sagorna säger om regnbågen... Vid dennes slut finns en skatt. Jag har haft min mörkaste period någonsin sista tiden och jag har varit så rädd. Så rädd för att mista mitt barn och med det att jag aldrig kommer vara mig själv igen. Att jag aldrig kommer vara hel. Denna period har gett mig kött på benen. Förstår värdet med livet, med familjen, med vänner. Jag har känt på hur det känns när hjärtat slits ur bröstkorgen på en och oron som man bara kan känna över sitt barn. Man kan inte kontrollera allt vad som händer och allt som kommer till en i livet, men man kan kontrollera hur man agerar utifrån det. Man får vara ledsen, man får vara arg, man får känna hur orättvist livet kan vara, för det kan det verkligen. Men det får inte prägla hela ens vardag. Det får inte ta bort livskvaliteten ifrån en. Jag har dippat. Hårt. Pik rakt ner. Men när jag legat trasig har jag rest mig upp snabbt och borstat av mig och tänkt på allt av värde jag faktiskt har i mitt liv. Då har jag känt mig hel igen. Det har regnat väldigt mycket på oss sista månaderna, men vi har också fått vår sol, vår regnbåge. Och vi har haft turen och hittat skatten vid dennes slut. Vår fina Wilde.