borntobewilde.blogg.se

Livet är ju annat än blod och infektioner med. Får väl bjuda på lite trevligare bilder än förra inläggets. Vi njuter av att vara hemma och hittar på saker i den mån vi kan! Vi har varit på Skånes Djurpark och vi såg otroligt nog alla djur. Ibland när man varit där har man sett en kanin. Typ, haha. Men björnar, vargar, lodjur, sälar och älgar ville alla visa upp sig. Det va en väldigt mysig dag. Wilde sov hela tiden. I fem timmar. Så han uppskattade nog djurparksluften på sitt sätt:) De stora barnen har varit på taekwondoläger och tränat med en mästare från Korea som va här på besök. Lilleman låg och tittade på en stund medan det sparkades och skreks. En natt när jag inte kunde sova så kom jag in på en blogg där det va en mamma som bloggade om deras bebis som befinner sig på Lunds sjukhus. Det va mycket rörande och igenkännande läsning. Hon skriver dock på ett annat sätt. Ett sätt jag inte valt att göra. Det va väldigt tunga inlägg hela tiden med mycket tankar och funderingar. Givetvis har jag skrivit och kommer skriva i framtiden både om motgångar, medgångar och funderingar med. För att leva med ett handikappat barn med allt vad det innebär kommer gå allt annat än smärtfritt alltid. Men när jag valde att starta bloggen bestämde jag mig för att jag vill ge en lätt läsning. Att det redan är en sån pass känslomässig storm och jag vill bespara er det jobbiga i den mån jag kan. Givetvis för att skydda mig själv med på någotvis. Men jag är inte sån. Sån som går och undrar och älter. Som daltar om saker man inte kan påverka. Jag är mer: nu är det såhär och nu gör vi minsann det bästa av det! Handen på hjärtat. Jag har inte en enda gång tänkt varför det har blivit såhär. Jag har tänkt att det är orättvist för Wilde att behöva gå igenom all den smärta som han har tvingats göra, men jag har bara tänkt såna tankar för hans skull. Där har aldrig funnits några tvivel om att han är lika mycket min, värd mindre eller att jag skulle vilja "byta" mot en frisk bebis. Att han inte kommer ge mig lika mycket som mina andra två barn. Han kommer snarare att ge mig mer. På ett sätt jag inte upplevt innan. När jag tittar på Wilde så förstår jag varför just han låg i min mage. Jag älskar allt med honom. Jag älskar när han frågande höjer sina lite för buskiga markerade ögonbryn och ser allmänt förvirrad ut. Jag älskar när han lägger av sitt asgarv som bara han kan göra. Ett riktigt mongogarv, haha. Ja ni läste rätt. Och läs det nu med glimten i ögat och inte: hur kan man skriva så om sitt barn. För hans mongogarv är det bästa jag vet! Kan ligga och titta på honom hur länge som helst när han ligger och skrattar åt allt och ingenting. Ibland ligger han och stirrar upp i ett vitt tak. Sen bara drar han iväg ett sånt leende med hela ansikten och sprallar med ben och armar. Så är där inte något att skratta åt så ser han till att fixa det i sin egen lilla värld. Helt underbart. Han skrattar så mycket i sitt babygym. Kolla nedan så förstår ni nog precis vad jag menar! Han är en charmör! Livet har blivit mycket lättare för Wilde och oss nu när han inte kräker hela tiden. Det känns som livskvalitén har höjts märkbart! Han kan följa med överallt utan att man ska vara rädd för att han ska kräkas och kvävas. Alla kan hålla honom. Man kan lägga ner honom överallt och han är nöjd. Det finns ingen som kan jämföras med Wilde. Han är UNIK. Det har vi ju faktiskt till och med på papper. Titta på honom. ALDRIG! Aldrig någonsin skulle jag vilja att han va något annat än just detta söta barn. Han är så välkommen i vår familj.