borntobewilde.blogg.se

Som ni fick reda på i förra inlägget så är jag gravid. Och jag är ju typ sämst på det... Alla mina graviditeter har varit 9 månaders helvete. Illamående, extrem trötthet och allt vad det bär med sig. I alla 9 månader. Just nu så har jag en hyfsad period. Så det är skönt och jag försöker vara aktiv i den mån jag kan. När vi blev gravida denna gång så kändes det ju verkligen olikt de andra 3 gångerna. Det var en himla svängning mellan glädje, hopp och en extrem oro. Även om Wildes syndrom är en nymutation i honom blev vi erbjudna att göra ett microarray genom moderkaksprov. Och det valde vi att göra. Där kan man se om fostret har någon kromosomavvikelse m.m. Vi bestämde oss för att inte gå ut med graviditet förrän alla prov va klara och vi visste att vi ville fullborda graviditet. Vi hade bestämt oss för att om dem hittade någon avvikelse skulle vi avsluta den. Inte för att livet som växer i mig inte har något värde. Eller att ett barn som Wilde inte skulle bli lika älskat, utanför att de tre barn som vi satt till livet ska kunna få leva det liv de förtjänar. Vi har redan ett barn som kräver väldigt mycket extra tid och uppmärksamhet och det hade inte varit rätt mot honom eller Rocky och Troja (som redan har fått ta ett extra ansvar) att behålla ett barn som vi vet kommer att kräva ngt som vi inte har och kommer behöva ta det från dem. Också jag och Björn förstås. Vi är ju med bara människor... Sen är det ju så att allt kan hända. Dessa prover vi tagit visar långt ifrån allt. Vi är fullt medvetna om det och nu när vi bestämt oss för att behålla barnet så kommer vi älska sönder henne vem det än är! Hade inte behövt att berätta om detta egentligen, men jag hoppas det kan hjälpa någon som kanske är i samma situation eller har varit det. För det är rent ut sagt ett jävla dåligt samvete och oro och det är långt ifrån något enkelt beslut eller val. Att varesig göra testet eller ta ett beslut utifrån testresultaten. Det finns ju alltid en missfallsrisk med moderkaks/fostervattensprov med. Den ska man också vara medveten om och ta mod till sig att riskera. Sen är det 2-3 veckor av väntan innan alla slutgiltiga provsvar kommer och de veckorna är inte heller en semester. Men vi körde på bara. I vecka 15 gjorde vi moderkaksprovet och i slutet av vecka 17 fick vi alla provsvar. Allt som de kan se, ser helt normalt ut. Och ultraljudet i vecka 19 bekräftade att organen ser bra ut. Så efter det vågade vi känna efter. Jag blev varm i kroppen, tårarna forsade och mycket spänningar som jag inte ens visste att jag hade släpptes lös med tårarna. Vi gläds så att vi ska få en liten flicka. Vi kunde inte vara lyckligare just nu. Rocky och Troja, världens finaste och snällaste storasyskon. Wilde, världen bästa unika Wilde. Och så en liten bebis på väg. Ja och jag och Björn då. Där allt bara gjort oss starkare och sammansvetsade och jag älskar den mannen mer än någonsin! Nu är vi i 6 månaden och lillasyster är beräknad till alla hjärtans dag❤️